Idag föddes Jennis fina och übersöta pojke! Jag är så glad så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Grattis min fina bästaste vän!
Grattis min fina bästaste vän!














Nu är jag inne i vecka 33 och har alltså sju veckor kvar innan beräknad födsel. Magen är ganska så rund nu och bebisen sparkar runt som aldrig förr där inne. Jag är kissenödig ungefär en gång i halvtimmen och måste hela tiden ha koll på att en toalett finns i närheten, för rätt vad det är så gör den lilla ett 360-varv och landar antagligen med hela sin kroppsvikt på blåsan. Jag har fått bristningar på magen. Hela 7 st ugly zebraränder. Det var nog min allra största skräck när jag blev gravid, och tro mig.. Jag har gråtit över dem, hatat dem, förbannat dem och gråtit ännu mer. Jag avskyr dem fortfarande, så sant som det är sagt och hoppas innerligt på att det inte blir några fler. I övrigt så trivs jag med min kropp, trots att brösten är size of Dolly parton och dubbelhakan börjar sticka fram. Jag tänker att det inte är så långt kvar nu, och längtar efter att få bli mitt vanliga jag igen. Jag längtar efter att kunna sova på magen igen, och att slippa känna mig kissenödig stup i kvarten. Jag längtar efter att kunna röra på mig normalt igen, och inte flåsa som om jag sprungit ett marathonlopp efter att ha lunkat upp för trappat här hemma. Jag längtar efter att kunna plocka upp saker på marken och kunna ta på mig skorna ordentligt utan att tappa andan vid blotta försöket. Och jag längtar efter vår lilla bebis.