Aslan - the king of all mankind

Såg en annons i tidningen igår, om en katt som sprungit bort för någon familj i Kålltorp, och jag är helt hundra på att deras katt som de kallade Simba egentligen är min Aslan. Fan. De hade ett litet kort insatt i tidningen, där han satt på deras verandra och tittade ut över en stor, grön gräsmatta. Man känner ju igen sin katt liksom. Och trots alla dispyter vi hade jag och min katt, så saknar jag honom. Varje kväll när jag ska lägga mig för natten tänker jag på när han sov på min kudde, fällde miljoner hår i min mun, spann så jag inte kunde somna. Men ack vad mysigt vi hade.

Idag är det känslostorm innuti. En del tårar för dig min vän, och en del tårar över bitterheten.