musik

Jag har funderat på det här fenomenet ett tag nu. Hur musik får mig bli lyckligast i världen eller att fälla en tår för att jag blir så upprymd av ett minne, en känsla eller för att låten är så himla bra/fin/underbar. Senast jag fällde en tår var i bilen på väg till skolan när Håkans - Jag vet vilken dy hon varit i gick på radion. Och i somras när jag första gången hörde Jens Lekmans senaste låt The end of the world is bigger than love, fick jag rysningar över armarna och blev alldeles lycklig i hela kroppen. Men Jens Lekman har förvisso alltid den effekten på mig, allt han gör är fantastiskt och skivan Night falls over Kortedala var nog mitt soundtrack under hela tiden i Göteborg. Min bästa pepplåt som jag i flera år spelat hemma dansandes och fixandes framför spegeln inför festligheter måste nog vara Disco fever med Paris. Jag längtar lite efter det. Att få fixa till sig och gå på festligheter med goda vänner. Dansa sig svettig på klubbar och gå på efterfest.