Brev från kolonien

Jag har egentligen ingenting värt att skriva, mest att dagarna rullar på och jag längtar efter att träffa människor. Känner mig lite smått isolerad när man sitter i lägenheten hela dagarna och bara väntar på kvällen. Men allting börjar bli bättre nu. Får inte samma panik när hon skriker och jag kan nog lugnt påstå att vi lärt känna varandra ganska bra vid det här laget. Men fortfarande känner jag mig lite tafatt. Det jobbigaste just nu är att jag inte kan gå ut och gå särskilt ofta, det är liksom inte vad jag hade tänkt mig. Jag hade ju tänkt att gå och gå och gå när bebben var född och gå ner de där jävla kilona som satte sig runt midjan, på låren och armarna. Men än så länge är hon hysterisk om hon vaknar i vagnen och då får jag fortfarande panik. Igår fick jag liksom bära på henne från affären och hem.

Känner mig lite sugen på oktoberfesten om några veckor. Det skär både i hjärtat att åka ifrån henne en hel natt samtidigt som jag verkligen skulle älska att få vara social och dricka en öl och en black russian, kanske till och med röka en cigg. Jag vet inte. Det är väl något man får tänka på antar jag.