Idag är jag inne på tredje dagen över beräknat förlossningsdatum och det känns segt som tusan. Vi väntar och väntar men ingenting händer. Jag har en hel del förvärkar och ibland går det över i vanligt värkarbete som efter en stund avtar. I natt vaknade jag av att det gjorde jätteont och tänkte att nu är det banne mig på gång! Men det var bara ännu ett falskalarm. Det blir som en besvikelse varje gång och vi blir inte mer kompisar jag och kroppen ju längre tiden går. Jag vet att bebis kommer att komma ut så småningom, på ett eller annat sätt, men det är inte väntan som är så jobbig. Jag är jätterädd för att bebisen ska somna in i magen och att vi aldrig kommer få en möjlighet att lära känna lilla pyret. Jag vågar knappt föreställa mig hur det kommer vara efter förlossningen för det känns som att det är för bra för att vara sant, att vi kunde få två små fina barn. Lilla pyret, vi väntar ju så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar