Jag tänkte jag skulle berätta för er om hur det gick till när Melker föddes! Som ni vet åkte vi in till NÄL på onsdagen för en bedömning av igångsättning. Läkaren vi pratade med förklarade att de ogärna ville göra det eftersom det resulterade i snitt förra gången och att det antagligen skulle göra det nu med. Jag berättade om vår oro för henne med några fällda tårar varpå hon tyckte att ett planerat kejsarsnitt skulle vara att föredra. Niklas och jag sa ja, nästan omedelbart efter det! Vi fick instruktioner på hur jag skulle duscha i en antiseptisk tvål minst tre gånger och en tid på att vara tillbaka på sjukhuset dagen efter kl 07.00. Sagt och gjort.
Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Vi visste ju att någon gång under torsdagsförmiddagen skulle han vara ute hos oss, men också för den stora operationen som väntade!
När vi kom vid 07.00 togs CTG och blodtryck (som hade skjutit i höjden). Sen fick vi gå och prata med narkosläkaren Per som berättade för oss hur allt skulle gå till. Sen ännu lite förberedelser i form av att jag fick kateter, dropp och vi fick klä om inför operationen - Niklas i en blå outfit och jag i sjukhussärk. Vid 09-tiden lade narkosläkaren spineabedövningen i ryggraden och det gjorde inte särskilt ont, men än så obehagligt! Hela jag skakade, eftersom jag är rädd för stora sprutor, tänkte på risker som förlamning och andra skräckhistorier. Men vår narkosläkare var världens bästa och han skämtade och grejade under hela förlossningen. När bedövningen hade tagit och min kropp var lam från armhålan och ner så satte de igång och det tog ungefär en timme innan vi hörde Melker dra sina första andetag och skrika några underbara bebisskrik. Efter en bra stund så frågade jag Niklas vad de höll på med, men de inte skulle börja snart, för jag var så inställd på att de skulle säga något i stil med: nu skär vi! Niklas frågade läkarna på andra sidan operationsskynket som förvånat svarade att de opererat ett bra tag redan. Det var sån skillnad från när jag blev snittad med Agnes när det gjorde ont hela tiden, var obehagligt, gick jättefort och känns nu i efterhand som ett enda kaos. Denna gången var allt lugnt, läkarna var noggranna och tog sin tid på sig.
Strax innan tio sa läkarna att det snart var dags och att det kunde kännas lite obehagligt när de plockade ut honom. Jag kände nästan ingenting. Lättnad. Vid 10.00 hörde vi honom i samma stund som de plockade ut honom! Jag och Niklas höll varandra i handen, drog efter andan och jag började gråta ungefär precis i den sekunden. Mitt barn! Som jag väntat på att få träffa honom!
Vår barnmorska som var med berättade att vi hade haft rätt i vår gissning om att det var en pojke, visade honom för oss, sen fick Niklas följa med in i ett undersökningsrum, där de klippte av navelsträngen och undersökte så han mådde bra. Under tiden påbörjade läkarna med att sy ihop mig och alla som var med gratulerade till den fina pojken. Niklas kom tillbaka och satt sedan med Melker i famnen bredvid världens blödigaste morsa (alltså jag) som aldrig kunde sluta gråta.
Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Vi visste ju att någon gång under torsdagsförmiddagen skulle han vara ute hos oss, men också för den stora operationen som väntade!
När vi kom vid 07.00 togs CTG och blodtryck (som hade skjutit i höjden). Sen fick vi gå och prata med narkosläkaren Per som berättade för oss hur allt skulle gå till. Sen ännu lite förberedelser i form av att jag fick kateter, dropp och vi fick klä om inför operationen - Niklas i en blå outfit och jag i sjukhussärk. Vid 09-tiden lade narkosläkaren spineabedövningen i ryggraden och det gjorde inte särskilt ont, men än så obehagligt! Hela jag skakade, eftersom jag är rädd för stora sprutor, tänkte på risker som förlamning och andra skräckhistorier. Men vår narkosläkare var världens bästa och han skämtade och grejade under hela förlossningen. När bedövningen hade tagit och min kropp var lam från armhålan och ner så satte de igång och det tog ungefär en timme innan vi hörde Melker dra sina första andetag och skrika några underbara bebisskrik. Efter en bra stund så frågade jag Niklas vad de höll på med, men de inte skulle börja snart, för jag var så inställd på att de skulle säga något i stil med: nu skär vi! Niklas frågade läkarna på andra sidan operationsskynket som förvånat svarade att de opererat ett bra tag redan. Det var sån skillnad från när jag blev snittad med Agnes när det gjorde ont hela tiden, var obehagligt, gick jättefort och känns nu i efterhand som ett enda kaos. Denna gången var allt lugnt, läkarna var noggranna och tog sin tid på sig.
Strax innan tio sa läkarna att det snart var dags och att det kunde kännas lite obehagligt när de plockade ut honom. Jag kände nästan ingenting. Lättnad. Vid 10.00 hörde vi honom i samma stund som de plockade ut honom! Jag och Niklas höll varandra i handen, drog efter andan och jag började gråta ungefär precis i den sekunden. Mitt barn! Som jag väntat på att få träffa honom!
Vår barnmorska som var med berättade att vi hade haft rätt i vår gissning om att det var en pojke, visade honom för oss, sen fick Niklas följa med in i ett undersökningsrum, där de klippte av navelsträngen och undersökte så han mådde bra. Under tiden påbörjade läkarna med att sy ihop mig och alla som var med gratulerade till den fina pojken. Niklas kom tillbaka och satt sedan med Melker i famnen bredvid världens blödigaste morsa (alltså jag) som aldrig kunde sluta gråta.
2 kommentarer:
Supersöt!
Underbara bilder!!
Skicka en kommentar