En del av verkligheten

Det här är ett långt inlägg om något som ligger mig väldigt nära och som vi här hemma kämpar med dagligen, - nämligen genus.

För att reda ut begreppet genus så innebär det alltså det socialt konstruerade könet, inte det biologiska. Alltså, hur vi formas som människor utifrån det kön vi har i och med de förväntningar och normer som föreligger från samhället. Det har ingenting att göra med att flickor har en snippa och pojkar en snopp, utan snarare att samhället i stort ofta tycker att dessa skillnader på människor också bidrar till en rad skillnad på egenskaper.

Jag vill börja med att stryka påståenden som att "flickor leker med dockor och pojkar med bilar i slutändan ändå" eller att "pojkars lust och bedrift till att leka våldslekar har med instinkter att göra, som eventuellt hänger kvar sedan stenåldern", eller för den delen att "flickor har en omvårdande sida som de måste få utlopp för genom leken med dockor".

Påstående ett kan vi utjämna med att när en flicka leker med en docka och får kommentarer från vuxna som bekräftar och styrker leken med en hel del positiv feedback om hur gulligt och roligt det är när flickan leker med dockan/lagar mat/pysslar. När en pojke gör samma sak finns ofta ingen uppmärksamhet att hämta i samma situation. Pojkar förväntas istället bejaka sin tuffa sida, vilket ofta ter sig i våldslekar och får kommentarer som att det är "häftigt, ballt och coolt". Och påståendet om att pojkar leker krig för att det ligger i deras manliga natur, har jag hört ofta. Sådant får man höra när man är ute på förskolorna från förskollärare som anser sig vara genusförespråkare, men då bara till den mån att flickor kan ha blått på sig. De ser det inte ur ett vidare perspektiv, hur man tilltalar barn olika, hur man berömmer barn olika och uppmuntrar till olika aktiviteter. Barn blir redan från födseln indelade i facket rosa/blått och folk blir stötta och förnärmade när de inte direkt kan se vilket kön det är på barnet. När A var liten hade vi sällan på henne rosa, under den tiden jag började kika in i det nya världsperspektivet -genus. När man har barn är främmande folk ofta nyfikna, vill hälsa på den lilla bebisen på ICA och så vidare. Nästan alltid har dessa främlingar trott att A varit en pojke i och med den turkosa overallen, eller avsaknaden av fjärilar och volanger. När jag sagt att hon heter Agnes så blir främlingarna ofta lite irriterade, uppenbart stötta och fäller kommentaren ”Ja, det är ju så svårt att se nu förtiden. På vår tid såg man varje fall vem som var vad”. Lika provocerande är det tydligen när M har på sig rosa och folk säger saker som ”men han ser ju ut som en liten tjej idag” eller till och med när barn frågar varför han har rosa på sig?

Och det här med att hälsa på ett barn utefter vilka kläder det har på sig. Vi har själva märkt detta på vår förskola och ska ta upp det till nästa utvecklingssamtal. ”Hej A! Nämen vilken fin klänning du har på dig! Vad fin och söt du är i den!” Sluta med det. Sluta beröm barn utefter hur de ser ut, speciellt flickor. Sluta lägg på deras axlar, någon slags illusion om att deras egenvärde handlar om vad de har på sig och hur de ser ut. Bekräfta barnet utefter deras egenskaper istället. Säg snarare ”Hej A! Vad roligt att se dig idag, vad glad jag blir när jag träffar dig.” Och måste du kommentera kläderna, gör det på ett konstruktivt sätt: ”Vilka smidiga klätterbyxor du har på dig idag, det är ju bra att ha när vi ska leka!”.

Jag vill avsluta med att genus inte handlar om att göra en könslös massa. Det handlar om variationen och att barnen ska få ta del av alla möjligheter istället för de snäva ramar som finns idag. Som vuxen ska man istället lägga till variationen istället för att eliminera alla redan befintliga delar. Jag vill att mina och allas barn ska få fullständig åtkomst till sitt egna jag, för att hitta sig själva. Jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma kamp inombords där allt handlar om vem som har längst hår eller vem som väger minst. Jag vet vad det innebär att mäta sig själv efter utseendet, vilket bulimin under gymnasiet vittnar om. Jag vill inte att de ska behöva uppleva den livslånga kampen ätstörningar innebär för att inte få återfall och den eviga självkritiken. Framförallt vill jag att alla, flicka som pojke, ska ha samma rättigheter och förutsättningar. Därför fortsätter jag kampen.