Ett mindre peppat inlägg

En härlig dag. Soligt, varmt och sommarkvällen är ljummen. Vi badade på förmiddagen och jag har hängt på balkongen i flera timmar nu, säkert tre, och läst i min bok som jag fastnat i. Chick lit, helt underbart. Ändå är jag less och alldeles gråtfärdig. Idag skulle vår bebis komma. Det har ju stått så på alla papper, och jag har hela tiden ställt mig in på att den lilla skulle vara ute vid det här laget. Nu känner jag mig mest lurad. Här går jag och väntar, på ingenting kan det kännas och flyr för att få tiden att gå. Håller mig borta från hemma och ensamheten. Niklas jobbar kväll den här veckan, och varje dag önskar jag att det ska sätta igång så han inte åker ifrån mig och lämnar mig själv med väntan. Den är olidlig, helt oumbärlig och tycks hålla i sig för alltid. Visst är jag lite rädd för förlossningen och allt det där, men det kan verkligen inte vara över snabbt nog. Jag är hemskt trött på att vara höggravid nu. Mina händer är så svullna att jag lider av karpaltunnelsyndromet, alltså bortdomnade händer och ont i handlederna. Mina fötter ser ut att tillhöra någon överviktig männsika på 200kg, mina näsa har varit täppt sedan första veckan, och jag ser bokstavligen ut som en svullen, övergödd valross. Min mage har krackelerat i tusentals olika sprickformade mönster och det är fan inte lätt att röra på sig när bäckenet vidgar sig. Men jag ska väl tillägga att vår lilla bebis är värd allt det här ståhejet, att jag längtar efter henne/honom. Att jag för det mesta har modet uppe, tänker att varje dag är en dag närmare. Men idag är det svårt. Väldigt svårt.