Det finns hopp!

I helgen när jag gick utanför dörren hörde jag en fågel sjunga och då menar jag inte det där tråkiga gråsparv kvittret, utan en fågel som sjunger en jättefin melodi och framförallt bara på sommaren! (Med risk för att låta som någon fågelnörd så tror jag att de heter lövsångare. Jag får skylla på mina workingdays som undersköterska) Jag blev hur som helst väldigt glad och kände hopp om att våren faktiskt kommer snart, även om det fortfarande är brunt och lite vitt ute.

Något som får mig och Niklas att skratta hur mycket som helst är något Agnes börjat med. I och med att hon börjat krypa allt snabbare nu så blir det en hel del "nej nej nej!" och "ajabaja" och jag vet inte om hon har lärt sig supersnabbt att vi inte kan vara arga eller seriösa när hon gör så eller om hon inte hör skillnad på nej och hej, men hon har varje fall börjat med att vända sig snabbt om, avfyra ett leende och vinka. (För att sedan snabbt återgå till det hon höll på med, såklart.)